VANLIGA FRÅGOR
OCH SVAR

Varför skriver du deckare?

Jag skriver inte bara deckare utan också barnböcker, feel good och böcker i tillämpad etik. Egentligen är deckarna och böckerna i etik inte så olika i grunden. I etiska dilemman och i kriminalromanen ställer man sig samma frågor. Vad är ont och vad är gott? Vad är rätt och fel, och hur bör man vara mot varandra? Visst finns det en och annan som tycker det är hemskt att skriva deckare om mord, men då brukar jag säga att jag öppet redovisar mina onda tankar och det måste ju vara bättre än att smyga med dem eller hur? Sen tror jag också att det kan handla om det här med döden, som är så tabu och som vi skjuter framför oss och blundar för. Inte jag väl, någon annan. På mitt arbete på lungkliniken mötte jag döden varje natt. Det vore märkligt om det inte påverkat det jag skriver. Inte sällan vill människor mot slutet sammanfatta livet, tala om vad de varit tacksamma för eller vad de missat och nu känner sig besvikna över eller ångrar. Man önskar att man vågat mer, älskat mer och varit rädd om vänskap och kärlek där man fann den. Jag har aldrig träffat någon som på slutet varit ledsen för att han/hon inte ha haft tillräckligt med pengar eller för att de inte gjort karriär, men många som önskat att de tagit vara på sina nära och kära bättre. Det ger insikter jag vill förmedla. Inte sällan är mina deckare också kärlekshistorier på ett eller annat sätt.

 

Vad är en bra historia?

Jag tror att det som kommer från hjärtat, går till hjärtat. Om man inte sneglar åt sidan för att se vad andra skriver eller försöker fundera på vad andra tycker utan följer sin egen känsla så tror jag man lyckas bättre, entusiasm smittar. Jag skriver det jag själv skulle vilja läsa och jag tycker om att läsa historier där jag sugs in direkt i berättelsen och känner att personerna är så levande att jag skulle kunna sträcka ut handen och ta på dem. Det är en nödvändighet, för om man inte bryr sig om personerna så bryr man sig inte om vad som händer med dem.

 

Har du historien helt klar för dig när du börjar skriva?

Jag har historien i grova drag, ett synopsis, men jag skriver det aldrig i detalj för då vet jag ju precis hur det går och då är det inget spännande för mej. Och ibland gör figurerna inte alls som man vill, de lever sina egna liv. När jag skrev Silverkronan visste jag från början vem som var mördare, men efterhand visade det sig att han var helt oskyldig och att det var någon jag inte ens hade misstänkt. Då fick jag så klart skriva om min berättelse, man måste vara rättvis.

 

Vilka miljöer har du använt dig av?

Böckerna om Maria Wern och barnbokserien om hennes son, detektiv Emil Wern, utspelar sig på Gotland, även när jag i de första Maria Wernböckerna skriver om ett fiktivt Kronviken är det Gnisvärds fiskeläge jag haft som förebild. Jag tröttnar aldrig på att se på havet, att se ut mot horisonten. Att slippa se allt som skapats av människohänder skapar ett meditativt tillstånd där man kan befinna sig i vilken tid som helst. På Gotland finns så många olika tidsepoker närvarande samtidigt, inte minst medeltiden. Men jag har också en bok i Maria Wernserien som utspelar sig i Uppsala, och en i Örebro där jag låter Trolldalens jättegrytor och vattenfall och träden som i blåsten kastat sig ned i ravinen som ett plockepinn i ett kollektivt självmord, ge atmosfär åt de stämningar jag vill skildra. Naturen är en del av historien.

I serien Bergslagens blå – som syftar på Kilsbergen i Närke, (men också på polisregion Bergslagen,) låter jag kriminalinspektör Kristoffer Bark leda en grupp som löser kalla fall. Örebro bjuder på storstadsmiljö med hög puls. Men där har vi också Svartån som rinner ner mot Slottet, den vackra gamla trästaden Vadköping och slussen. Jag har också valt att förlägga intriger till Skärmarbodabergen där inlandsisen gjort avtryck i det naturskyddsområde som har fler än 250 grottor, till Hällefors där jag tar dej med ner i en silvergruva under andra världskriget och en badgruva där jag på botten stängt in en lågstadielärare i en spiktunna.

 

Hur började du skriva?

Något kul ska man ha efter fyrtio så när vi skaffade en dator till barnen började jag prova mej fram för att se vad jag kunde åstadkomma. Jag arbetade som sjuksköterska på natten och när barnen började vara längre dagar i skolan fick jag tid över att känna efter vad jag tyckte var roligt att få göra på mina lediga dagar. Jag skrev och skrev och försvann ur verkligheten och vaknade upp när de kom hem alldeles rödblossig om kinderna, så intensivt är det att skriva när det är som bäst. I 25 år arbetade jag som sjuksköterska och dubbeljobbade i nio år innan jag vågade ta steget att skriva på heltid. Själva berättandet hade jag med mig hemifrån. Vi hade inte teve när jag var liten. Va! Hade ni ingen teve säger mina barn förundrat – vad gjorde ni då? Och då berättar jag att vi satt vid brasan om kvällarna och berättade och gammelmormor Anna var med och berättade om förr och pappa Bernt som jag dedicerade min första bok till; Till min far den store historieberättaren, har betytt väldigt mycket för min berättarglädje. Att lyssna och att bli lyssnad på är så viktigt för att man sen ska våga sin berättelse.

 

I dina deckare finns Maria Wern som huvudperson, är hon ditt alter ego?

Nej inte alls. Varför klona en figur när hon kan få vara i original. Jag är jag och Maria lever sitt eget liv. Men ibland viskar jag i hennes öra att hon borde ta tag i sitt liv och sätta gränser för ex-maken och berätta för Per Arvidsson att hon älskar honom, men hon lyssnar inte riktigt på mej.

 

Vad skulle du ge för råd till någon som vill bli författare?

Skriv om det som intresserar just dej, beskriv det som ger dej starka känslor. Våga skriva om det som gör ont och som får dej att skämmas eller det som gör dej arg eller väldigt lycklig. Börja i känslan. Se till att få en spännande eller tänkvärd start – början är mycket viktig och slutet. Lär känna personerna i boken. Där lägger jag det mesta av krutet, skriver om och skriver om. För man måste bry sig om personerna för att bry sig om vad som händer med dem. Det ska kännas. Sen är det bra att låta texten vila en månad eller så för att sedan kunna läsa den med nya ögon. Man blir så lätt trött på sina egna ord, det kanske är bättre än du förstår. Och sen tror jag det är bra att skicka till flera förlag samtidigt och låta förlagen veta att du gör det, så kanske de läser lite, lite fortare. Det kan ta nio månader till ett år att få veta om manuskriptet är antaget. Och sen det viktigaste; ge inte upp, ge inte upp och ge inte upp!

UPPTÄCK MER

Anna Jansson – författare till böckerna om Maria Wern och Emil Wern.